Sov länge idag....eller länge o länge 08.30, men det är länge för mig. Skriver från min IPhone idag, inte helt enkelt, dessutom ser jag inte lika bra längre o måste använda glasögon, en av de fä sakerna som jag faktiskt tycker är jobbig med att bli gammal. Annars är jag faktiskt väldigt nöjd med att vara där jag är idag, 54 år på onsdag. Fattar inte hur jag kunde bli så gammal, men bara att inse. Någon åldersnoja har jag inte, men jag börjar dagen med Sannas soldryck o jag ärer nyttigt o tar en del vitaminer. För vad som skränmmer mig är att jag ska bli dålig inte orka gå och hamna på ett hem, jag vill vara pigg o frisk in i det sista o tror att man kan hjälpa kroppen lite på traven "du är vad du äter" tror faktiskt det ligger liten i den klyschan, Min mamma är 83 år o är deprimerad, ibland går det veckor innan jag hälsar på henne eftersom det beror lite på hur jag mår, dumt jag vet....men inland orkar jag inte höra om allt som är så jobbigt, o just nu har jag väldiga skuldkänslor för jag inte har hört av mig på någon vecka, det räcker ju med ett telefonsamtal, ju längre jag väntar desto jobbigare blir det. Fattar inte varför jag bara inte bara lyfter luren o ringer, vet ju att jag mår så mycket bättre sen, det var ju inte så farligt, hädanefter SKA jag ringa varje dag !!!

Om ett par timmar ska jag iväg o jobba, är timanställd på lite olika jobb, dessutom försöker jag driva företag. Har ett städföretag o ett inom massage o friskvård sedan ett antal år tillbaks. Tycker det är super jobbigt att ha ett fast jobb, eller tillsvidareanställning som det heter. Hatar att ha jobb inbokade mer än tvä månader fram, helst vill jag bara ha en månad fram. Min dröm är att ha ett jobb som jag kan med mig när jag reser så jag kan bo på olika platser o jobba samtidigt, en av många drömmar jag har. Tycker det är superroligt att handla med aktier, o handlar i liten skala. Något jag väldigt gärna hade utvecklat.

För ganska många år sedan så sa min lillasyster som jobbar inom psykvården, att hon tyckte att jag skulle på o kolla om jag hade ADHD. Efter lång tid med diverse tester kom dom fram till att jag hade det. Det är inget roligt att ha det, som många verkar tro. Mycket av min tid går åt att leta o leta o leta, dessutom gör jag saker o sen vet jag inte om jag verkligen har gjort det. Som ett superviktigt brev jag skulle skicka, vet sen inte om jag skickar det eller tappat det. Vågade inte berätta för min sons agent att jag inte vet om det viktiga pappret som jag skulle skriva under o skicka med vändande post ev ligger på golvet på ICA, för tänkte att jag "klämt" det under armen när jag skulle låsa cykeln, glömt lägga det på lådan som är precis utanförskap affären, tagit en kundkorg o då tappat brevet....hmm. Låter märkligt men har absolut inget minne av att jag lagt det på brevlådan. Berättade det för den fantastiska o kloka kvinna som jag städar hos, o hon sa att jag säkert gjort det, var så fokuserad på det o hjärnan hann aldrig uppfatta att jag gjort det, ja hjärnan är verkligen intressant o spelar mig många spratt. Berättade även för henne om dilemmat om att aldrig få saker gjorde, har försökt att storstäda nu i en månad men kommer alltid något emellan som jag fastnar med, papper, skura knapparna på spisen fixa i skafferiet städa garderoberna o slänga kläder mm o så börjar jag med något annat istället.

Se det som ett jobb som du gör hos mig,sätt av 2 timmar om det dyker upp något annat i huvudet under tiden som du tycker behöver göras så skriv upp det på din "att göra lista" Listan är nu väldigt lång men det fungerar. Nu gör jag listor varje dag o stryker efterhand, har i hela mitt liv visserligen skrivit listor, men nu har jag blivit noga med att  verkligen göra det som står på listorna. Det var det...nu ska jag koka en kopp kaffe o äta lite havregrynsgröt.

Sverige vann igår förresten efter förlängning 🇸🇪👍💪

  Denna blogg ska inte handla om mina barn utan om MIG !!!! En nära vän till mig som skrev till mig ang ett inlägg på facebook, tyckte att jag skulle skriva en bok, hon hade tom ett passande namn på den.

"Livet som som Lena en helt vanlig ovanlig kvinna mitt i livet som inte inte börjat än" 

Hon erkände att rubriken var kanske något lång.....och det kan man ju verkligen hålla med om.

Ja mitt liv har verkligen innehållet mycket, letar faktiskt efter en blogg som jag började skriva för väldigt länge sen när barnen var små, men hittar inte den, har bytt min e-mail oxå så det verkar stört omöjligt.

Mitt andra barn "Andrew" miste jag i plötslig spädbarnsdöd för många många år sedan, men den händelsen har helt klart präglat mitt liv. Vår lilla familj hade flyttat till USA och Santa Barbara, och vår dröm om ett liv där hade äntligen blivit verklig, jag stormtrivdes i Santa Barbara och det kändes som vi kommit till paradiset, gillade verkligen mitt liv som två barnsmamma o var så stolt över mina fina killar. Sex månader senare var Andrew död 😥 en tragedi som jag än i dag kan storgråta över och tycka synd om mig själv, men det brukar gå över ganska snabbt numera och händer inte så ofta längre 

Men häromdagen var det dags, när jag lyssnade på Tommy Ivarsson (lyssnarnas sommarvärd 2017) på min dagliga löparrund...

Då stortjöt jag, jag grät för Jonatan (pojken som dog) för föräldrarna o hans bror, men även för lilla Andrew min älskade son som dog för snart 24 år sedan, för William storebrorsan, som sprang och letade och kallade på sin lillebror men hittade inte honom någonstans och fattade ingenting. För klumpen i magen som gjorde det så svårt att andas o som aldrig försvann, mardrömmen som jag aldrig vaknade upp ur, livet som var helt underbart ena dagen och ett rent helvete nästa. Varje kväll när jag  skulle somna hoppades jag att jag skulle slippa att vakna igen, o om jag inte haft William så vet jag inte vad jag gjort. Vi hade då redan bestämt att jag o barnen skulle åka hem till Sverige över sommaren o hälsa på, det gjorde vi oxå, skillnaden var att lillebror satt inte med oss utan låg död i en kista i samma plan. Väl hemma i Sverige så möttes man av vänner som unedvek mig och som smet inni första bästa affär när dom såg mig för det var så hemskt att orkade inye träffa mig o visste inte vad dom skulle säga.. 

Döden smittar inte men det kändes så när jag stod där ensam och ville inget hellre än att prata om min lilla Andrew min älskade son som inte längre fanns. 

Så snart jag läser om olyckor blir jag så ledsen för jag vet vilket helvete föräldrarna genomlider, så vi måste våga prata om döden!

Den drabbar ju oss alla förr eller senare,vissa tyvärr alldeles för tidigt.

Det är ingen risk att ni ska påminna oss om något som finns i våra tankar hela tiden, man glömmer ju liksom inte att ens älskade barn inte finns längre. Fast det var lite så man kände när ingen vågade prata om det. Om det någon gång var någon som inte hann undvika mig, var alltid jag tvungen att säga....ja Andrew är ju död, fast jag visst att personen naturligtvis visst men vågade inget säga.

Läkaren som kom  in till mig och förklarade för mig att dom inte fick igång lilla Andrew hjärta igen och sa att han var död sa.

Det kommer att komma en dag då du kan uppskatta blommorna som doftar när du kan titta tillbaka på dessa sex fina månader som du fick ha lilla Andrew hos dig, med lycka och inte sorg, du har lärt dig något som bara du och andra som misst barn kan lära sig, en sak om livet som du kommer att förstå längre fram, och jag tänkte IDIOT!!!!

Aldrig kommer jag att skratta igen aldrig kommer jag att kunna njuta av livet....

Men det visade sig att han hade rätt, jag njuter av livet i fulla drag, mitt liv går upp och ner men jag njuter och älskar livet och ser fram emot vad som kommer att hända framöver.

Nu ska jag göra mig lite mat och dricka en kopp tea, klockan 22.00 spelar juniorkronorna sin sista match mot Finland i Plymounth och där spelar min lilla grabb med, men som sagt var denna blogg handlar om mig och inte mina barn.

Oj vad detta var roligt kan knappt sluta.

Nu känner ni mig lite bättre men det kommer att komma mycket mera...... 

Nu är det snart dags att se juniorkronorna slå Finland, HEJA SVERIGE !!!!!!