Jag kommer ihåg hur jag låg i min säng i mitt barndomshem o drömde hur jag packade min ryggsäck o bara försvann ut i världen, reste till varma exotiska platser och träffade massor med människor av alla de slag.....

Men närmare drömmen än en hel del tågluffande kom jag aldrig,och själv vågade jag aldrig ge mig av utan det var alltid med någon vän. Var även en säsong i Österrike för att jobba och susa ner för snövita berg. Tja riktigt så blev det inte, jag gick gipsad i en månad och dessutom hamnade jag i fängelse (på falska angklagelser vill jag verkligen poängtera)av en helt galen chef. 

Stack även till Spanien och Malaga med några tjejer, men vi kom dock hem igen efter ett par månader(pappa fick skicka pengar till hembiljetten) Meningen var att vi skulle jobba men det blev aldrig riktigt så. Åkte även till San Fransisco som au-pair, det blev oxå en flopp men blev riktigt bra tillslut. Åkte ifrån min familj till Los Angeles o började som servitris på Pollys Pie, träffade oxå min stora kärlek (trodde jag då) Varje gång jag kom hem till Sverige så längtade jag bort igen. Nog pratat om vad som hänt tidigare i mitt liv, denna blogg ska ju handla om vad som hämder nu, efter att barnen blivit stora och man inte är lika behövd längre.

Resan jag gjorde nu sist var till Chikago o för första gången åkte vi tillsammans jag o mina tre grabbar. Timothy åkte ju förstås inte med oss dit men vi bodde på samma hotell 😍 O äntligen var den stora dagen här, Timothy's hockey draft. O jag o brorsorna var dit bjudna för att uppleva denna fantastiska tillställning. En otrolig upplevelse,  allt kändes som i en dröm och att som mamma få uppleva detta är bara så otroligt, att min lilla kille är bland de bästa hockeyspelarna i världen i sin årskull är ju inte det lättaste att ta in, det har jag fortfarande inte gjort. När Toronto sa hans namn, och jag såg hur fruktansvärt lycklig och glad han blev ❤️Ja den känslan är obeskrivlig, vem trodde det när man satt med de andra hockeymammorna på allmänhetens åkning varje tisdag eftermiddag o drack kaffe.

Efter det ville jag bar skrika ut....MIN SON HAR BLIVIT DRAFTAD AV TORONTO !!!!! men naturliguvis gjorde jag inte det, men jag ville gärna berätta det för alla,  taxichaförer, servitriser, människorna i hissen eller andra stackare som kom i min närhet. Men det räckte med en blick från Anthony (store bror) så tystnade jag ganska snabbt. "Mamma du behöver inte berätta det för allt och alla"  Nej så klart jag inte behövde, men ni ska veta att jag behövde tänka på de orden väldigt ofta....för kom på mig massor av gånger att jag började, men kom på mig själv och slutade igen. Långt ifrån alla vet ju vad en draft är, jag hade säkert varit en av dom om jag inte hade haft hockey killar, det var samma som när killarna var små o man berättade att man skulle på allmänheten, va allmänheten ????  Men alla mammor med hockeykillar vet vad allmänheten är. 

Jag vet att Timothy INTE gillar när jag pratar om honom eller delar intervjuer o tidningsartiklar på sociala medier, så jag har slutat med det. Men ni ska veta att det är så oerhört lätt att trycka på "dela" knappen så får alla veta vilken otrolig son jag har. Men som sagt var denna blogg handlar om MIG inte om mina tre fantastiska söner som jag är så oerhört stolt över. Jag har fostrat mina tre grabbar själv och vet att dom inte alltid haft det så lätt men en mamma som var alldeles för snäll visste inte vad regler var och klädde dom ofta i två olika strumpor (förstår helt ärligt inte ens idag varför "maken" alltid försvinner) det gick till och med så långt att grannen kom upp med en hel påse omaka strumpor, för hon tyckte det var synd att slänga o hon tyckte ju attjag ändå inte brydde mig om dom var omaka, okej visste inte riktigt om jag skulle tacka eller be henne dra någonstans. Jag tog snällt emot påsen tackade, o när hon gått gick jag o slängde den. Dessutom tillbringade jag mycket med att leta efter saker, speciellt nyklar men även andra saker som bara försvann ;) Men jag älskade och älskar mina barn över allt annat och kan offra allt för dom och jag tror att när dom själv får barn så förstår dom den oerhörda stolthet och kärlek vi känner till våra barn, sen om dom är 1 år eller 31 år spelar ingen roll. 

Så återigen denna blogg ska handla om MIG !!!! mina drömmar och mål i livet, för nu när mina barn är stora och klarar sig utan sin mamma (tror dom iallafall, ha ha) så är det hög tid att ta tag i sitt liv.

Flytten till Ängelholm gjordes för 4 år sedan, när det blev klart att Timothy skulle börja i Rögle hade jag fyra alternativ, 

1. Att han skulle pendla (vilket oftast slutade med att jag körde eftersom jag tyckte synd om honom) 

2. Bo hos en värld familj och börja skolan i Ängelholm (ville inte T och inte jag)

3. Att vi flyttade dit vilket naturligtvis var uteslutande.....eller var det det ???? 

Medan Timothy tränade så strosade jag på stan, tog en Cappuccino o en morots muffins på Espresso House eller åkte till havet med Lissy (min hund) 

O sakta började en tanke etsa sig fast, tänk att bo här, älskade Ängelholm mer o mer och kunde tillslut inte släppa  tanken. 

Så en vecka innan min födelsedag ringde jag världens bästa hockeytränare ;) vet att inte alla håller med mig där, men då ringde jag Janne o sa att vi ville flytta dit, naturligtvis hade jag och Timothy pratat om det och han ville oxå. Nästa träning åkte vi o kollade på en lägenhet som vi kunde få hyra som var ALDELES för dyr, 7000 kr. Dagen efter tackade jag ja tilll lägenheten och helt plösligt hade jag både en lägenhet i Ängelholm och ett hus som jag köpt ett par år tidigare som praktiskt nog låg nära Kristianstad ishall, dessutom drev jag ett företag som gick sådär o jag var själv med dessa utgifter. Ja man behöver ju inte vara ekonom för att inse att detta var helt totalt idiotiskt, vilket min äldre syster som är passande nog ekonom påpekade.

På min 50 -års dag fick jag även besök av en person som skällde ut mig efter notor o förklarade vilken idiot jag var, och att han tänkte minsann inte hjälpa mig.....vilket han gjorde. 

Ja jag gjorde som jag brukade gick en lång promenad med min hund men klumpen i magen fanns kvar och tanken började gro att jag hade försatt mig i en riktig knipa. På kvällen skulle jag ha 50 års kalas o jag kände mig bara helt orkeslös, men tog bilen till Konsum där allt brast, satt i bilen och stortjöt. Ringde min lillasyster som knappt hörde vad jag sa, trodde jag råkat ut fören olycka då jag storgråtande fick fram att det inte blev något kalas o att hon fick ringa återbud till gästerna. När hon väl fick ur mig vad det var så sa hon....

Va det bara det, är väl inget att va ledsen för, vi är många som stöttar dig o skulle det mot förmodan gå åt helv...

så hjälper vi dig naturligtvis, in o handla med så ses vi snart :) Älskade lilla syster så klok.

Allt blev bra och nästa dag ringde återigen Janne och berättade att dom hade en billigare lägenhet om jag var

intresserad och allt löste sig på bästa sätt......

Nu ska jag snart ut och äta med två fantastiska tjejer jag träffat här i Ängelholm, tänk hade jag aldrig flyttat hit hade jag aldrig fått träffa dom. Man MÅSTE lita på sin magkänsla och inte lyssna på alla negativa människor som som tycker i stort sett alla förändringar är omöjliga. Livet är till för att levas o det blir ingen repris utan det är här o nu........👍😀