Denna blogg ska inte handla om mina barn utan om MIG !!!! En nära vän till mig som skrev till mig ang ett inlägg på facebook, tyckte att jag skulle skriva en bok, hon hade tom ett passande namn på den.

"Livet som som Lena en helt vanlig ovanlig kvinna mitt i livet som inte inte börjat än" 

Hon erkände att rubriken var kanske något lång.....och det kan man ju verkligen hålla med om.

Ja mitt liv har verkligen innehållet mycket, letar faktiskt efter en blogg som jag började skriva för väldigt länge sen när barnen var små, men hittar inte den, har bytt min e-mail oxå så det verkar stört omöjligt.

Mitt andra barn "Andrew" miste jag i plötslig spädbarnsdöd för många många år sedan, men den händelsen har helt klart präglat mitt liv. Vår lilla familj hade flyttat till USA och Santa Barbara, och vår dröm om ett liv där hade äntligen blivit verklig, jag stormtrivdes i Santa Barbara och det kändes som vi kommit till paradiset, gillade verkligen mitt liv som två barnsmamma o var så stolt över mina fina killar. Sex månader senare var Andrew död 😥 en tragedi som jag än i dag kan storgråta över och tycka synd om mig själv, men det brukar gå över ganska snabbt numera och händer inte så ofta längre 

Men häromdagen var det dags, när jag lyssnade på Tommy Ivarsson (lyssnarnas sommarvärd 2017) på min dagliga löparrund...

Då stortjöt jag, jag grät för Jonatan (pojken som dog) för föräldrarna o hans bror, men även för lilla Andrew min älskade son som dog för snart 24 år sedan, för William storebrorsan, som sprang och letade och kallade på sin lillebror men hittade inte honom någonstans och fattade ingenting. För klumpen i magen som gjorde det så svårt att andas o som aldrig försvann, mardrömmen som jag aldrig vaknade upp ur, livet som var helt underbart ena dagen och ett rent helvete nästa. Varje kväll när jag  skulle somna hoppades jag att jag skulle slippa att vakna igen, o om jag inte haft William så vet jag inte vad jag gjort. Vi hade då redan bestämt att jag o barnen skulle åka hem till Sverige över sommaren o hälsa på, det gjorde vi oxå, skillnaden var att lillebror satt inte med oss utan låg död i en kista i samma plan. Väl hemma i Sverige så möttes man av vänner som unedvek mig och som smet inni första bästa affär när dom såg mig för det var så hemskt att orkade inye träffa mig o visste inte vad dom skulle säga.. 

Döden smittar inte men det kändes så när jag stod där ensam och ville inget hellre än att prata om min lilla Andrew min älskade son som inte längre fanns. 

Så snart jag läser om olyckor blir jag så ledsen för jag vet vilket helvete föräldrarna genomlider, så vi måste våga prata om döden!

Den drabbar ju oss alla förr eller senare,vissa tyvärr alldeles för tidigt.

Det är ingen risk att ni ska påminna oss om något som finns i våra tankar hela tiden, man glömmer ju liksom inte att ens älskade barn inte finns längre. Fast det var lite så man kände när ingen vågade prata om det. Om det någon gång var någon som inte hann undvika mig, var alltid jag tvungen att säga....ja Andrew är ju död, fast jag visst att personen naturligtvis visst men vågade inget säga.

Läkaren som kom  in till mig och förklarade för mig att dom inte fick igång lilla Andrew hjärta igen och sa att han var död sa.

Det kommer att komma en dag då du kan uppskatta blommorna som doftar när du kan titta tillbaka på dessa sex fina månader som du fick ha lilla Andrew hos dig, med lycka och inte sorg, du har lärt dig något som bara du och andra som misst barn kan lära sig, en sak om livet som du kommer att förstå längre fram, och jag tänkte IDIOT!!!!

Aldrig kommer jag att skratta igen aldrig kommer jag att kunna njuta av livet....

Men det visade sig att han hade rätt, jag njuter av livet i fulla drag, mitt liv går upp och ner men jag njuter och älskar livet och ser fram emot vad som kommer att hända framöver.

Nu ska jag göra mig lite mat och dricka en kopp tea, klockan 22.00 spelar juniorkronorna sin sista match mot Finland i Plymounth och där spelar min lilla grabb med, men som sagt var denna blogg handlar om mig och inte mina barn.

Oj vad detta var roligt kan knappt sluta.

Nu känner ni mig lite bättre men det kommer att komma mycket mera...... 

Nu är det snart dags att se juniorkronorna slå Finland, HEJA SVERIGE !!!!!!